Linda, Patrik och Liam

Lördagen startade med en tripp till Söderhamn och Kita... Det var en sådan härlig känsla när hon kom springandes mot mig när jag ropade och var sååå glad. Det verkligen lyste om hela hunden och då vet jag att hon mår bra. Jag hade lovat mig själv att hålla tårarna borta och det gick bra för man kan verkligen inte annat än skratta åt tokfia...;-) Hon är verkligen sig lik fast så mycket gladare och piggare än när hon åkte härifrån.. Hon är den Kita som hon var innan jag blev gravid. När det bara var hon och jag och ingen stor mage, bebis eller valp... 

Jag gick rundan i skogen som vi alltid brukade gå i torsdags och det kändes så tomt. Det kliar i fingrarna och jag hade lätt kunnat ta med mig Kita hem, men det går självklart inte och jag vet och såg att hon har det så himla bra där hon är nu. Jag hade inte kunnat hitta något bättre... Varför ska man vara en sådan djurmänniska? Varför kan man inte vara en sådan som aldrig haft en tanke på hund och inte ha en aning om vad man går miste om? 

Nä jag känner att jag måste hitta på nåt annat nu i några veckor så detta lägger sig...



Kan det bli mer Kita? Ben i mun sittandes på en solig gräsmatta....=)



Hon har blivit så fin i kroppen och det lyser verkligen om hela hunden.... När man har lärt känna Kita så är det så lätt att läsa av vad hon tycker och känner och det är så härligt att kunna göra det för då vet man att hon har det bra...=)

Tack Sofia och Johan!

Vi saknar dig såå mycket grisen, men vi ses snart igen...=)